It sure is pretty.

Rena, gröna sommarsthlm.

Begrav det gamla.

Begravning och blommor på borden. Vattnet i kranen så kallt. Alla samlade runt bordet -alla olika platser vi besöker i tankarna!- ändå samlade. En familj och en begravning.

Och huden kall, kall. Som ett lager fett, stelt, kallt, omkring mig. Och det är min begravning. Och nu ska jag återuppstå. Och jag ska försöka igen. Och jag ska bäras av mitt gamla liv. Mitt gamla, vackra, döda liv. Och ingen ska förstå och alla ska förstå. Och det blir bra så.

Khalas.

Khalas. Inte kalas. Det betyder, ”slut!”. Just det. Khalas.

Hemåt.

Inget att tillägga.

Keep it simple.

Jag kommer sakna min torkade blombukett.

In your face.

Dags att möta allt saknat. In your face. Jag är mycket förskräckt. Möt mig på flygplatsen. Ge mig en filt att gömma mig under. Eller en lithma. Låt mig försvinna. Skygglappar är också okej. Kanske en svart sopsäck. En svart sopsäck och frakta mig hem. Dumpad i sagoland. Här finns allt att få! Jag känner mig redan lurad. Någon kommer sälja mig som sexslav till den svenska kulturen. Jag känner det på mig. Stjäla mina allra käraste organ. Jag känner det på mig.

Vi ser soldater skickas söderut.

Nej. Inte här. Inte oss. Nej.

Inte mina vänners verklighet, inte oss. Inte rasera det de kämpar för, så många har redan gett upp.

Varför får de inte tid att förändra? Varför rasera, rasera?

När soldater skickas söderut, när man hör om våldsamma demonstrationer och revolutionära ambitioner: President Saleh är inte perfekt. Men det finns saker som är värre. Det finns krig. Det finns omkullkastade liv, omkullkastade liv, utslocknande.

Så nej. Ni får inte. Inte här. Inte oss. Nej.

Varför har vi aldrig tid med en oändlighet, tid att bygga något fungerande? Varför måste mina vänners livsmål spillas? Jag vill ge dem liv, liv, familjer och möjligheter. Jag vill se dem växa, forma, fungera. Kloka och underbara, det kunde gå. Så nej. Det får inte hända. Inte här.

http://www.nytimes.com/2009/05/05/world/middleeast/05yemen.html?_r=1&scp=2&sq=Yemen&st=cse

Socotras drakblodsträd.

Drakblodsträdet är 65 miljoner år gammalt, och föddes på Gondwana. Snart dör det nog ut. Men det har varit fint väldigt länge. Ingenting är evigt. Det mesta är skört.

http://www.nytimes.com/2008/01/15/science/15soco.html

Jag visste det inte förrens nu, men jag har aldrig varit helt igenom tacksam.

I Sverige lär vi oss inte att vara tacksamma. Vi lär oss individualism, demokrati, rättigheter, antimobbing. Men vi lär oss inte att vara tacksamma.

Nu: Jag bor ibland ett folk som ger, och ger, och ger. Och jag kan inte visa tacksamhet. Inte VARA tacksam, i ordets rätta betydelse. Jag fastnar i tankar om gåvor och gengåvor, om att förtjäna mina gåvor, om att återbetala dem. Men:

En gåva kan aldrig återbetalas.

Hur lång tid har det tagit för mig att förstå?

Ingenting handlar om att förtjäna. Ingenting handlar om att ge någonting tillbaka. Att ta emot. En ärlig tacksamhet, ett accepterande. Att kanske är jag inte värd min gåva. Men det råder jag inte heller över. Och det är inte min sak att förändra.

Igår kom en av mina elever förbi centret. Han gav mig vackra presenter. Jag ville bara ge tillbaka, slå ifrån mig, belastad med allt vackert jag fått. Det är inte tacksamhet. Det är att spotta ut det man fått, och sedan be att få ge det tillbaka, begagnat, fult. Idag skäms jag över mig själv. Det tog mig tjugotvå år att förstå.

Och så spenderades natten med att ligga vaken och tacksam i sängen. Bönerna kom och gick i den varma nattluften. Mina och andras -alla med samma hopp om att de inte bara skulle vara ett uttryck. Ett hopp om någon på andra sidan kommunikationen. Ett hopp om en resonanslåda, att spegla sig i, att stödja sig mot i de höga drillarna och låga ackorden. När rösten blir svag eller stillad: någonting som ljuder tillbaka.

Och så fortsätter Gud att undervisa. Om det än tar tjugotvå år. Och han förde mig hit. Snart inte längre Jemen. Men det vill jag inte ens skriva, idag.

Så kan det gå!