Och huden kall, kall. Som ett lager fett, stelt, kallt, omkring mig. Och det är min begravning. Och nu ska jag återuppstå. Och jag ska försöka igen. Och jag ska bäras av mitt gamla liv. Mitt gamla, vackra, döda liv. Och ingen ska förstå och alla ska förstå. Och det blir bra så.

Inte mina vänners verklighet, inte oss. Inte rasera det de kämpar för, så många har redan gett upp.

Varför får de inte tid att förändra? Varför rasera, rasera?

När soldater skickas söderut, när man hör om våldsamma demonstrationer och revolutionära ambitioner: President Saleh är inte perfekt. Men det finns saker som är värre. Det finns krig. Det finns omkullkastade liv, omkullkastade liv, utslocknande.

Så nej. Ni får inte. Inte här. Inte oss. Nej.

Varför har vi aldrig tid med en oändlighet, tid att bygga något fungerande? Varför måste mina vänners livsmål spillas? Jag vill ge dem liv, liv, familjer och möjligheter. Jag vill se dem växa, forma, fungera. Kloka och underbara, det kunde gå. Så nej. Det får inte hända. Inte här.

http://www.nytimes.com/2009/05/05/world/middleeast/05yemen.html?_r=1&scp=2&sq=Yemen&st=cse

http://www.nytimes.com/2008/01/15/science/15soco.html

Nu: Jag bor ibland ett folk som ger, och ger, och ger. Och jag kan inte visa tacksamhet. Inte VARA tacksam, i ordets rätta betydelse. Jag fastnar i tankar om gåvor och gengåvor, om att förtjäna mina gåvor, om att återbetala dem. Men:

En gåva kan aldrig återbetalas.

Hur lång tid har det tagit för mig att förstå?

Ingenting handlar om att förtjäna. Ingenting handlar om att ge någonting tillbaka. Att ta emot. En ärlig tacksamhet, ett accepterande. Att kanske är jag inte värd min gåva. Men det råder jag inte heller över. Och det är inte min sak att förändra.

Igår kom en av mina elever förbi centret. Han gav mig vackra presenter. Jag ville bara ge tillbaka, slå ifrån mig, belastad med allt vackert jag fått. Det är inte tacksamhet. Det är att spotta ut det man fått, och sedan be att få ge det tillbaka, begagnat, fult. Idag skäms jag över mig själv. Det tog mig tjugotvå år att förstå.

Och så spenderades natten med att ligga vaken och tacksam i sängen. Bönerna kom och gick i den varma nattluften. Mina och andras -alla med samma hopp om att de inte bara skulle vara ett uttryck. Ett hopp om någon på andra sidan kommunikationen. Ett hopp om en resonanslåda, att spegla sig i, att stödja sig mot i de höga drillarna och låga ackorden. När rösten blir svag eller stillad: någonting som ljuder tillbaka.

Och så fortsätter Gud att undervisa. Om det än tar tjugotvå år. Och han förde mig hit. Snart inte längre Jemen. Men det vill jag inte ens skriva, idag.